Vill att ni ska komma ihåg en sak, jag är inget annat än ärlig här med er. Jag tänker inte överdriva, jag tänker kräva av er o tycka synd om mig.

För det e okej o säga vad man vill o tycka vad man vill, ett fritt land vi lever i !!

Idag är en dag som kommer o kommas ihåg länge, lyckan inom mig är enorm. Jag skall åka hem o träffa familjen, pussa mina syskon o säga om o om igen att jag älskar dem. Jag önskar er en trevlig helg!

pga näringsbrist o diverse saker ligger ja nu på akuten men dropp i handen. Kom in för att jag fick sån näsblod, de ville verligen inte sluta. Jag har tråkigt, jag vill hem.

Ibland finns de hopp och ibland känner ja hur världen bara rasar ihop.Förstår de verkligen mig? Varför har jag så svårt ibland o lita på dem.

En dag i skolan:

Jag kämpar med och ta mig till matsalen, verkligen kämpar! Jag sitter där o äter lite soppa, de känns okej tills, ni börjar prata om ideal vikter, ideal mått, träning o dieter. Jag kan inte tro mina öron, jag mår illa, jag känner hur jag vill spy över er. Och tanken om att kasta maten över er växer inom mig.

Är jag osynlig, har ni glömt att jag sitter i samma bord? Jag lägger från mig skeden o slutar äta. Jag går därifrån och kräks, bakslag nr 10020 känns de som.

Till er läsare:

Jag är inte i toppnoch skick o skriva varje dag, jag har mina bättre o sämre dagar, men glömmer aldrig er, ni finns i mina tankar varje dag.

Veckorna alltså, dagarna för den delen också..

Behandlingarna löper på, jag är i en bedömingsfas just nu och det tar ett tag, de måste lära känna mig och mina problem. Efter det kan en mer serils behandling kicka igång. Under besöken jag har gjort där har skolan vart med på ett och familjen också, det var tufft, de trodde inte att läge va som kritiskt som de va. Allt jag behöver just nu är deras stöd o förtroende. Läkarna räknar med att detta kommer o ta upp till två år, med många bakslag, o de e ja beredd på..tror jag.. Jag vill bara lyckas, jag vill bli frisk!